Tankar på morgonen

Igår gick jag och lade mig tidigt, läste i min utmärkta bok ett tag som är typ 900 sidor lång, vetifan vad jag ska göra när den tar slut.. Lite ångestladdat är det, det känns som vi har hängt ihop i nån vecka eller två, jag och boken. Det skulle kännas tomt utan den, och huvudkaraktären, som även om vi levt vitt skiljda liv, påminner mig ganska mycket om mig själv. Vi är båda obotliga romantiker med alldeles för mycket stolthet, och jobbigt bagage, våldsamma historier, och en stark vilja att göra rätt, hitta svar, bli bättre.

Mitt liv är ganska trist just nu. Men det ligger en känsla, väldigt svagt men ändå, och lurar vid horisonten, den där känslan som jag känner så väl igen. Att snart startar något nytt, spännande, och förunderligt kapitel i mitt liv. Fan vad jag hoppas att det inte är en tjej den här gången. Det ska jag se till att det inte är.

Nej jag tror det blir något annat, det kommer att starta med ett mindre miljöombyte, som i sin tur leder till inspiration, kreativitet, sen kommer möjligheterna, de kommer att dyka upp människor som är inne på samma spår, och sen kommer det att utvecklas till en helt ny episod.

Det har hänt förut, och det kommer hända igen. Det är så mitt liv har fungerat hittils.

.....

På en helt annan not (såna där jag inte kan läsa, inte sista delen i NOT-skämt), så är jag fortfarande ledsen över att det tog slut med den vackra och mystiska flickan som jag träffade för nästan ett år sedan nu. Fan, och hennes hårstrån är överallt i min lägenhet.

Idag i City så stod det om kärlek och föhållanden som vanligt, det är mycket sånt i tidningarna nu, varför det, jobbigt!!

Det var även en interjuv med Titiyo, som ju sjunger ruskigt bra, hon påstodd att hon var mycket mer energisk och kreativ som singel. Det stämmer nog tror jag, inte alls i alla fall, men i många.

Om jag hade fått välja, om jag och mitt nyblivna ex hade kunnat prata om saken som lugna medkännande människor, ist för dom där tre aporna; inte se, inte höra, inte prata, så hade jag föreslagit henne, att vi kunde vara singlar ihop, leva våra vanliga liv, ses när vi båda hade lust, ha underbart sex, skämta och ha kul, resa och göra musik, gå ut och dansa. Tillsammans, men inte hela tiden, typ, en vecka varje månad, eller något liknande. För jag tror inte nödvändigtvis att man ska vara tillsammans hela tiden, åtminstonde inte om man inte har barn, eller verkligen känner för det, och då typ flyttar ihop ute på landet eller nåt sånt. Men det var jag iaf aldrig intresserad av.

Varje kunde det inte ha blivit så...? Fan vilken misär när man inte får vara med någon som hela ens själ skriker efter. Hon klagar över att det är så himla jobbigt att vara tvungen att göra slut med mig flera gånger.. Ja du, jag skulle nog ha klippt helt på en gång, första gången. Och sen skulle vi aldrig ha setts mer, bara gett upp, struntat dig som att du inte var värd någonting alls, inte betydde ett skit. Vad skönt det hade varit.. Eller? Håller du inte med?

Jobbigt för dig att jag råkade tycka att det vi hade var värt mer än så. Jobbigt för dig att jag inte är en sån som bara låtsas tycka om andra på riktigt, jobbigt att jag har äkta känslor, har en vilja och förmåga att förändra mig, plocka fram mina bästa sidor, behålla dom, och kämpa för det jag tror på.

Nu slipper du det, jag trodde verkligen (och tror igentligen fortfarande) att vi skulle kunnat lösa det som var struligt, börja om. Ha det bra, göra varandra glada, starkare och mer intressanta, som två fria vackra människor, som med varandra som stöd gör världen både roligare och bättre, steg för steg.

Men fuck it, låt oss istället skita i allt sånt där. Det betyder inget längre. Inget sånt betyder någonting nu.