Igår var den bästa kvällen i mitt liv! ... NOT!

Vilken jävla dramatik. Och det var FAN inte jag som stod för den. Jag var inte ute efter att försöka manipulera dig, jag ville bara ha ett riktigt snack, UTAN EN MASSA DRAMA och höra om det inte fanns något litet frö av kärlek eller hopp kvar (OK, det var spontant och mitt i natten.. Jag har inte alltid världens tajming).

Men det är vad man får för att blotta sina känslor. Jag känner mig som världens mest missförstådda människa. Allt jag ville och förgäves försökte förmedla tolkades helt snett, det framstod tydligen som att jag 1, spelade martyr, 2, sökte medlidande!!!, 3, ville ha stöd för mina egna (sårade?) känslor, 4, ville såra en person som jag bara vill gott här i värdlen...

Ingen av de 4 sakerna var det jag tänkte på, kände, eller med allt rationellt och logiskt tänkade hade någonstans i bakhuvudet.

Jag tror faktiskt inte hon lyssnade på mig alls, eller inte snarare kanske, inte ville höra.

Fan vilken sur jävla soppa. Jag var inte ens inställd på dramatik, mitt enda fel som jag ser är att det kanske var för sent på natten. Men vafan liksom.

Den största poängen, som hon VÄGRAR se, är att jag faktiskt älskade henne. Faktiskt, och hon kanske aldrig har känt så själv, men shit alltså, den känslan fuckar upp ens jävla förmåga att släppa taget och bara "strunta i" en den person man är förälskad i, eller älskar. Den känslan ger en mod att gå igenom eld, att ge upp sig själv, för någon annans skull. INTE TVÄRTOM, dvs ge upp någon annan för ENS EGEN SKULL.

Hon fattade aldrig att det handlade om en känsla, en bra känsla som hon gav mig, och som jag vet att jag gav henne, åtminstonde nån gång, men den känslan var inget hon kände att hon ville ha mer från mig, eller fick tillräckligt, det dåliga övervägde det braiga.

Jag sökte inte ditt medlidande, jag sökte inte ditt känslomässiga stöd, jag sökte inte bekräftelse, jag sökte inte att såra dig.

Jag ville höra att det fanns lite lite lite hopp, om att jag någon dag kunde få, ge dig mitt medlidande, ge dig MITT känslomässiga stöd, ge dig bekräftelse, och aldrig någonsin, aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer såra dig, någonsin.

Men du har gjort det jävligt klart vad som gäller.

Och JA, jag behöde höra det 5123 gånger, SORRY, men jag älskade dig. Det är inte rationellt, det är inte något jag tar LÄTT på, det är jävligt seriöst.

Det hade nog funkat att fortsätta som vi gjorde, det var igentligen det perfekta sättet att umgås på "vara ihop" eller vad man ska kalla det. Jag hade velat det, bara hon hade kunnat acceptera min kärlek och ge den en chans, på lång sikt. Jag var aldrig ute efter att gå tillbaka till det vi hade, något sorts sjukt ägande, svartsjukedrama, konstigt, destruktivt förhållande, fan det vill jag aldrig någonsin ha med NÅGON, inte ens min värsta fiende.

Jag ville ha det som vi hade det nu senast, det var alldeles utmärkt, plus lite lite lite ömhet, en gnutta kärlek. Men det fanns inte där, hos henne.

Visst jag ska vara hövlig, tystnad, hoppas jag, förolämpar ingen.

Jag är inte perfekt, men jag är ingen martyr, jag är en person som blev förälskad på riktigt, och jag hade haft tillräckligt med kärlek för dig för resten av evigheten, om du bara hade velat ha den.