Have a good day dude, you look like you need one!
Hittade precis ett litet internetcafé här på flygplatsen, hann med att läsa aftonbladet och lite andra bloggar.
Det finns en stor artikel i aftonblaskan om barnskönhetstävlingar, en ganska motbjudande "konstform" som kanske är kul för vissa, men för de flesta barn (och deras hispiga föräldrar) är det nog inte så roligt som man kanske kan tro. Men vad vet jag? Tycker iaf att det är ganska sjukt.
Fastnade för rubriken "Gråter du så blir det minuspoäng" - Lite som ett förhållande kan vara ibland kanske :D Men vill ju inte visa sig svag, instabil, känslosam, eller rädd. Man ska inte behöva vara det heller, hur slipper man det tråkiga då? Jo man är med någon som vill göra en glad, som vill stötta en och vara med en, i ur och skur. Svårt det där. Träffar du någon sådan, håll fast i dom för glatta livet, den personen älskar dig antagligen!
Nej, nu är det dags att kliva på planet igen. Håll i hatten!
Det finns en stor artikel i aftonblaskan om barnskönhetstävlingar, en ganska motbjudande "konstform" som kanske är kul för vissa, men för de flesta barn (och deras hispiga föräldrar) är det nog inte så roligt som man kanske kan tro. Men vad vet jag? Tycker iaf att det är ganska sjukt.
Fastnade för rubriken "Gråter du så blir det minuspoäng" - Lite som ett förhållande kan vara ibland kanske :D Men vill ju inte visa sig svag, instabil, känslosam, eller rädd. Man ska inte behöva vara det heller, hur slipper man det tråkiga då? Jo man är med någon som vill göra en glad, som vill stötta en och vara med en, i ur och skur. Svårt det där. Träffar du någon sådan, håll fast i dom för glatta livet, den personen älskar dig antagligen!
Nej, nu är det dags att kliva på planet igen. Håll i hatten!
Jag lägger upp en liten undersökning så ni kan uttrycka er saknad efter mina skriverier.
Var god fyll i till höger ---->
Var god fyll i till höger ---->
Hej alla glada läsare - När ni sitter där hemma och deppar, försöker komma på hur ni ska göra saker ännu mer sorgligt och svårare än var det redan är, bara för att. Så är Främlingen på väg, på väg mot nya vidder, nya jaktmarker, en ny solstol. That´s right, jag åker till Charter, det förlovade landet. Så catch me if you can.
Tar därför en paus från bloggandet, möjligtvis är jag tillbaka om en vecka, eller om jag hittar ett internetcafé på stranden nånstans.
Bye bye now.
Tar därför en paus från bloggandet, möjligtvis är jag tillbaka om en vecka, eller om jag hittar ett internetcafé på stranden nånstans.
Bye bye now.
Någon som känner igen sig? :D
Jag plöjde sakta igenom högarna med skräp och soppor.
Det verkade aldrig ta slut. Lukten nära på outhärdlig.
Om det är någonting jag har svårt att stå ut med är det den stinkande tjocka dimman av hushållsavall som ruttnat och blivit hemstad för råttor och annan slemmig ohyra.
Ni kan kalla mig vekling, men det är också det enda jag har svårt för.
Men tyvärr var den här smutsen, under bron nere vid vattnet, min sista ledtråd.
Jag hade redan finkammat alla de sjaskiga barerna och slummiga spelhålorna nere vid hamnen.
Nu droppade det från mitt ansikte, och i det sista svaga ljuset från slocknande eldtunnor, kunde den som var uppmärksam lägga märke till de färska spår av våld. Det enda jag hade fått ut av mina undersökningar i hamnen den kvällen.
Hur hopplös situationen än verkade, så fortsatte jag envist att gräva mig igenom berget av sopor, gammalt bråte och annat skräp, då och då stack det fram ett skrämt ansikte som i det svaga ljuset såg ut som förvrängda versioner av människor, trasiga, defekta. "Hur kan dom bo i den här smutsen" - tänkte jag och uppstötningarna trängde upp i halsen, en hel sopsäck med blöjor ramlade ut framför mina kängor och sprack.
Jag började komma långt in under brofästet nu, cementväggarna sträckte sig långt upp mot taket som inte gick att se. Det enda ljus som fanns på marknivån var eldar tända lite här och var. Luften var tjock av svart giftig rök, smuts, ohyra och sjukdomar. Jag tyckte mig höra någon som snyftade. I en tiondels sekund vällde empati för människorna i den här smutsen upp i mig, men lika snabbt som känslan dök upp, motade jag bort den ur mina tankar igen. "Jag har inte tid med det här" tänkte jag för mig själv och muttrade.
Nu hade sopbergen börjat tunna ut och jag innan jag visste ordet av så gick jag på fast mark igen. Cementen lät dov och grusig under mina grova kängor. Men det dova skrapandet ekade i den stora hallen som jag måste befinna mig i nu. Jag såg inte handen framför ansiktet.
Plötsligt hördes ett prassel och skrapande några meter framför mig, jag stannde till och fick direkt en känsla av av något iaktog mig. Jag knöt näven och kände adrenalinets hetta rusa ut i kroppen. Så fort jag hade stannat så upphörde skrapandet. Jag lyssnade i mörkret. Jag kunde urskilja en tung andhämtning och jag sa med hög och befallande röst "Vem där?!".
En stark strålkastare tändes i mörkret och med ens badade jag i ljus, jag var helt bländad och kunde inte mer än att sätta upp armen över ansiktet och ta några steg tillbaka. Ett svischande ljud i luften bakom mig, jag snodde runt med en katts instinkt, och i min ryggrad rusade genast tusentals elektriska impulser upp och ner för att aktivera de väl inövade blockeringar som jag lärt mig, av att ha hamnat i alltför många liknande situationer, på de hårda gatorna jag levt på under de senaste åren.
Jag var för långsam, det tunga järnröret träffade min armbåge och studsade upp i mitt redan blodiga ansikte. Jag var fortfarande bländad och såg nu bara rött och gult framför mina ögon, blodet forsade våldsamt fram ur mitt trasiga ögonbryn. Jag backade och tog mig för ögat. En röst ekade i huvudet "Slavi min vän, gå inte ner dit, det är bara trubbel..Tro mig kompis.." Det var sista tanken som korsade min trötta hjärna den där kvällen, jag måste ha träffats av ytterligare ett hårt slag mot huvudet, för plötsligt tjöt det till och ilade av smärta i bakhuvudet, sen blev allt svart igen.
Fortsättning följer..
Det verkade aldrig ta slut. Lukten nära på outhärdlig.
Om det är någonting jag har svårt att stå ut med är det den stinkande tjocka dimman av hushållsavall som ruttnat och blivit hemstad för råttor och annan slemmig ohyra.
Ni kan kalla mig vekling, men det är också det enda jag har svårt för.
Men tyvärr var den här smutsen, under bron nere vid vattnet, min sista ledtråd.
Jag hade redan finkammat alla de sjaskiga barerna och slummiga spelhålorna nere vid hamnen.
Nu droppade det från mitt ansikte, och i det sista svaga ljuset från slocknande eldtunnor, kunde den som var uppmärksam lägga märke till de färska spår av våld. Det enda jag hade fått ut av mina undersökningar i hamnen den kvällen.
Hur hopplös situationen än verkade, så fortsatte jag envist att gräva mig igenom berget av sopor, gammalt bråte och annat skräp, då och då stack det fram ett skrämt ansikte som i det svaga ljuset såg ut som förvrängda versioner av människor, trasiga, defekta. "Hur kan dom bo i den här smutsen" - tänkte jag och uppstötningarna trängde upp i halsen, en hel sopsäck med blöjor ramlade ut framför mina kängor och sprack.
Jag började komma långt in under brofästet nu, cementväggarna sträckte sig långt upp mot taket som inte gick att se. Det enda ljus som fanns på marknivån var eldar tända lite här och var. Luften var tjock av svart giftig rök, smuts, ohyra och sjukdomar. Jag tyckte mig höra någon som snyftade. I en tiondels sekund vällde empati för människorna i den här smutsen upp i mig, men lika snabbt som känslan dök upp, motade jag bort den ur mina tankar igen. "Jag har inte tid med det här" tänkte jag för mig själv och muttrade.
Nu hade sopbergen börjat tunna ut och jag innan jag visste ordet av så gick jag på fast mark igen. Cementen lät dov och grusig under mina grova kängor. Men det dova skrapandet ekade i den stora hallen som jag måste befinna mig i nu. Jag såg inte handen framför ansiktet.
Plötsligt hördes ett prassel och skrapande några meter framför mig, jag stannde till och fick direkt en känsla av av något iaktog mig. Jag knöt näven och kände adrenalinets hetta rusa ut i kroppen. Så fort jag hade stannat så upphörde skrapandet. Jag lyssnade i mörkret. Jag kunde urskilja en tung andhämtning och jag sa med hög och befallande röst "Vem där?!".
En stark strålkastare tändes i mörkret och med ens badade jag i ljus, jag var helt bländad och kunde inte mer än att sätta upp armen över ansiktet och ta några steg tillbaka. Ett svischande ljud i luften bakom mig, jag snodde runt med en katts instinkt, och i min ryggrad rusade genast tusentals elektriska impulser upp och ner för att aktivera de väl inövade blockeringar som jag lärt mig, av att ha hamnat i alltför många liknande situationer, på de hårda gatorna jag levt på under de senaste åren.
Jag var för långsam, det tunga järnröret träffade min armbåge och studsade upp i mitt redan blodiga ansikte. Jag var fortfarande bländad och såg nu bara rött och gult framför mina ögon, blodet forsade våldsamt fram ur mitt trasiga ögonbryn. Jag backade och tog mig för ögat. En röst ekade i huvudet "Slavi min vän, gå inte ner dit, det är bara trubbel..Tro mig kompis.." Det var sista tanken som korsade min trötta hjärna den där kvällen, jag måste ha träffats av ytterligare ett hårt slag mot huvudet, för plötsligt tjöt det till och ilade av smärta i bakhuvudet, sen blev allt svart igen.
Fortsättning följer..
Om väsen, fantasi & sanning - del 1
|
Etiketter:
artikel,
favoritväsen,
följetong,
humor,
känslor,
livet,
tankar,
tunnelbanan
En bekant berättade för några dagar sedan, hur han hade suttit på tunnelbanan.
I vagnen sitter också en mamma och hennes lilla son.
Plötsligt ser han hur det kommer in en dvärg i vagnen..
Jag har absolut inte för avsikt att vara nedvärderande mot kortväxta människor, men det som sades strax efter att dvärgen kom in, är värt att återberätta..
Jag har absolut inte för avsikt att vara nedvärderande mot kortväxta människor, men det som sades strax efter att dvärgen kom in, är värt att återberätta..
I vagnen sitter också en mamma och hennes lilla son.
- "Mamma, det sitter en dvärg där..!"
- "Ehh, jaa.."
- "Men mamma titta då!"
- "Jaja, jag ser, men stirra inte nu, dom är precis som oss, bara kortare" väser
mamman och ser riktigt besvärad ut.
Ungen är tyst ett tag, pekar på dvärgen och säger sen med hög gäll röst;
- "Men mamma, Dvärgar är ju mitt favoritväsen!":Dunderlol!
Ja, återigen, ett blött och kallt stockholm hälsar mig i mitt uppvaknande.
Vänta på bussen, den kommer nästan direkt. Bra!
För det är kallt ute och jag har ingen halsduk.
Vart den är vet jag inte.
Det var så skönt att ligga i den där sängen i morse, ville aldrig gå upp.
Men nu sitter jag här istället, vaken och nöjd efter min frukost.
Bussresan ville aldrig ta slut, den tog så lång tid.
Igår var en oväntat trevlig kväll, med spel, ganska jämt!
Vi pratade om kul och spännande saker, jag fick höra en del nya ord.
Jag fick lära mig saker.
Jag uppskattar såna kvällar.
Sen väntade vi på ett tecken.
Trots flera tecken så trotsade vi dom, bra gjort.
Man skapar sin egen lycka.
Hej då för nu.
Vänta på bussen, den kommer nästan direkt. Bra!
För det är kallt ute och jag har ingen halsduk.
Vart den är vet jag inte.
Det var så skönt att ligga i den där sängen i morse, ville aldrig gå upp.
Men nu sitter jag här istället, vaken och nöjd efter min frukost.
Bussresan ville aldrig ta slut, den tog så lång tid.
Igår var en oväntat trevlig kväll, med spel, ganska jämt!
Vi pratade om kul och spännande saker, jag fick höra en del nya ord.
Jag fick lära mig saker.
Jag uppskattar såna kvällar.
Sen väntade vi på ett tecken.
Trots flera tecken så trotsade vi dom, bra gjort.
Man skapar sin egen lycka.
Hej då för nu.
Besvarades min fråga nedan, om vad jag borde ägna mig åt, nu när tiden kryper fram ...
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2134301.svd
Ha sex, helt gratis, fördriver tiden! Utmärkt!
:D
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2134301.svd
Ha sex, helt gratis, fördriver tiden! Utmärkt!
:D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
