Slavi besöker Den Undre Världen - del 1

Jag plöjde sakta igenom högarna med skräp och soppor.
Det verkade aldrig ta slut. Lukten nära på outhärdlig.

Om det är någonting jag har svårt att stå ut med är det den stinkande tjocka dimman av hushållsavall som ruttnat och blivit hemstad för råttor och annan slemmig ohyra.
Ni kan kalla mig vekling, men det är också det enda jag har svårt för.

Men tyvärr var den här smutsen, under bron nere vid vattnet, min sista ledtråd.
Jag hade redan finkammat alla de sjaskiga barerna och slummiga spelhålorna nere vid hamnen.
Nu droppade det från mitt ansikte, och i det sista svaga ljuset från slocknande eldtunnor, kunde den som var uppmärksam lägga märke till de färska spår av våld. Det enda jag hade fått ut av mina undersökningar i hamnen den kvällen.

Hur hopplös situationen än verkade, så fortsatte jag envist att gräva mig igenom berget av sopor, gammalt bråte och annat skräp, då och då stack det fram ett skrämt ansikte som i det svaga ljuset såg ut som förvrängda versioner av människor, trasiga, defekta. "Hur kan dom bo i den här smutsen" - tänkte jag och uppstötningarna trängde upp i halsen, en hel sopsäck med blöjor ramlade ut framför mina kängor och sprack.

Jag började komma långt in under brofästet nu, cementväggarna sträckte sig långt upp mot taket som inte gick att se. Det enda ljus som fanns på marknivån var eldar tända lite här och var. Luften var tjock av svart giftig rök, smuts, ohyra och sjukdomar. Jag tyckte mig höra någon som snyftade. I en tiondels sekund vällde empati för människorna i den här smutsen upp i mig, men lika snabbt som känslan dök upp, motade jag bort den ur mina tankar igen. "Jag har inte tid med det här" tänkte jag för mig själv och muttrade.

Nu hade sopbergen börjat tunna ut och jag innan jag visste ordet av så gick jag på fast mark igen. Cementen lät dov och grusig under mina grova kängor. Men det dova skrapandet ekade i den stora hallen som jag måste befinna mig i nu. Jag såg inte handen framför ansiktet.

Plötsligt hördes ett prassel och skrapande några meter framför mig, jag stannde till och fick direkt en känsla av av något iaktog mig. Jag knöt näven och kände adrenalinets hetta rusa ut i kroppen. Så fort jag hade stannat så upphörde skrapandet. Jag lyssnade i mörkret. Jag kunde urskilja en tung andhämtning och jag sa med hög och befallande röst "Vem där?!".

En stark strålkastare tändes i mörkret och med ens badade jag i ljus, jag var helt bländad och kunde inte mer än att sätta upp armen över ansiktet och ta några steg tillbaka. Ett svischande ljud i luften bakom mig, jag snodde runt med en katts instinkt, och i min ryggrad rusade genast tusentals elektriska impulser upp och ner för att aktivera de väl inövade blockeringar som jag lärt mig, av att ha hamnat i alltför många liknande situationer, på de hårda gatorna jag levt på under de senaste åren.

Jag var för långsam, det tunga järnröret träffade min armbåge och studsade upp i mitt redan blodiga ansikte. Jag var fortfarande bländad och såg nu bara rött och gult framför mina ögon, blodet forsade våldsamt fram ur mitt trasiga ögonbryn. Jag backade och tog mig för ögat. En röst ekade i huvudet "Slavi min vän, gå inte ner dit, det är bara trubbel..Tro mig kompis.." Det var sista tanken som korsade min trötta hjärna den där kvällen, jag måste ha träffats av ytterligare ett hårt slag mot huvudet, för plötsligt tjöt det till och ilade av smärta i bakhuvudet, sen blev allt svart igen.

Fortsättning följer..